Nu är jag trött på ett farligt sätt, men tack och lov är jag ensam. Jag har nämligen en förmåga att fastna i landet mellan det vakna och sovande tillståndet. Då kan jag säga en hel del dumt. Har man tur är det mot kompisens axel i taxin (alltid bra att skylla på alkoholen också). Har man otur säger man någonting till sin pojkvän, ansikte mot ansikte. Som man inte borde säga.
En kväll för längesen. Jag och min dåvarande pojkvän skulle snart lägga oss och jag började slamra ut med disken. So far so good. Men mitt huvud hade somnat på vägen. Helt plöstligt börjar jag (som är helt nykter) prata med honom som om han vore mitt ex. Jag kallade honom för fel namn och började prata om våra inredningsprojekt (som vi inte hade).
Jag minns att vi hade en konversation och jag minns hans besvärade ansiktsuttryck, alltså hade jag öppna ögon. Dagen efter sa han inget. Stackarn. Jag valde att tro att han uppfattade det som jag pratat i sömnen. Ibland tänker jag på vilket trauma det måste varit för honom.
Jag är nog lite elak när jag är på väg att somna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar