Musikalisk ådra? Javisst, åtminstone en trasig!

Ni ska veta att jag inte alltid har varit ett hopplöst fall.

Jag är som bekant lite omusikalisk. Tondöv för att tala klarspråk. Men häromdagen så slog det mig att jag inte alls var det som liten. Jag spelade ju en sjujäkla massa olika instrument och var inte alls så dålig som man skulle kunna tro.

Det började väl när var var fem, typ. Mamma ville att jag och min syster skulle spela piano. Sagt och gjort. Vi började spela piano på Furulundsskolan en gång i veckan, tillsammans pianolärarinnan Jenny. Hon övergav oss dock då hon släppte sin singel "Jag fick något i ögat". Hon blev lite småkänd, var med på nyhetsmorgon och sånt.

Någon gång i samma veva som vår korta pianokarriär ville pappa att jag och min kära syster skulle börja spela gitarr. Han körde oss glatt till Ugglums skola där vi stötte på ingen mindre än Timo Räisänen . Han var himla söt minns jag, men jag är inte gitarrtypen helt enkelt. Han hade väl ändå över gett oss för dendär Håkan Hellström och Her Majesty.

Annat blev det när jag började i kör. Jag sjöng på konsterhuset både en och två gånger, inför en hel hög med pälsklädda damer. Visst, det lät säkert illa. Men det ögonblick när vi gick ner för sprialtrappan till scenen kommer sent att glömmas - vad mycket folk! Jag var jätteliten, typ nio år. Dessutom var publiken stor. Och gammal.

Det instrument jag höll på med längst måste ha varit cello. Det var genom skolan. Jag minns inte så mycket, men det måste ha låtit vidrigt, för när vår lärarinna skulle visa ett stycke någon gång blev jag helt chockad. Kunde en cello låta så vackert?

Detta är inte värt att nämna kanske. Men jag var ganska duktig på att spela trombon. Jag tyckte att det var så roligt att jag önskade mig en trombon i födelsedagspresent. Jag fick en trumpet. Flopp.

Talespråk

Som bekant kan man säga "Han måste ha en skruv lös!" Om man tycker att en människa är väldigt knäpp.

Om man kan ha en skruv lös borde man ju kunna ha en extra skruv också. Eller många extra skruvar. Även spikar funkar. En spik lös, eller några lösa spikar. I huvudet alltså.

Eller så har man både en skruv lös och och massa extra spikar. Det går i alla fall.

Nu bär det snart av!

Okej, här sitter jag på mitt rum som är helt översvämmat av skidgrejer. Jag är totalt värdelös på att packa.

Nu är det äntligen dags för Branäs! Kommer nog att bli glassigt värre. Tyvärr blir det nog ont om puderporr. Men det hade jag inte väntat mig heller å andra sidan.

Branäsresan i all ära. Nu missar jag Göteborg Horse show, även kallad The Happening Of The Year, Julafton med mera. Tänk att jag inte ska gå på Scandinavium. Det är första gången på åtta år tror jag. Det är hårt.

Nu får vi hålla tummarna.

Have fun - det tänker jag ha!

Citat

Ni vet citat kan vara oerhört roliga. Inom retoriken är det vida känt att om man sätter in ett citat på rätt ställe, kan det få en himla genomslagskraft. Det är en retorisk "figur" utan dess like!

Likaväl kan ett citat vara väldigt roligt när man ser tillbaka på händelser. Citatet är dessutom en finurlig grej som kan avslöja lite av varje om en persons tankar.

Här kommer dagens citat, sagt av allas vår vän Anders:

Jo det är bara mitt fel, funderar på att börja syssla med självdyrkan
sätta upp en staty på mig själv med utsträckta armar där jag kan gå o lägga mig i min egen famn.

Detta var dock ett citat av den gonomtänkta sorten, alltså ingen lustig "groda". Kanske är den här statyn något som Anders gått och tänkt på en längre tid.

Hur som helst. Genomtänkt eller inte, räkna med att det kan bli en följetong, för den här Anders säger sig syssla mycket med pussel också.

Superbt

Vilken dag! Vaknade lagom sent idag, måste ju sova lite extra på lovet. Har dessutom någon förkylning som gör mig trött på ett äkta Törnrosavis. Somnar (däckar) vid tio, och vaknar dagen efter mellan nio och tio.

Hur som helst, efter en lugn frukost och en stunds degande framför datorn fick jag för mig att hämta posten. När jag öppnade dörren fick jag en smärre chock - Det lät som en hel djungel utanför dörren! Det var precis hur mycket fågelkvitter som helst. Underbar ljum vårluft dessutom.

Så vänner, ovänner, pojkar och flickor. Våren är på väg. Visst är det undebart?

Nytt utseende!

Tadaa!! grönt är skönt. Nu är det snart vår! Det snöade igår, men ändå. Det är trots allt den nionde april!

PS. Gillade aldrig detdär rosa. Hade behövt piffas upp om en bild eller två om det skulle varit snyggt. DS

Knivig sits

Nu tänkte jag blogga. Var ju så längesedan sist. Men till vilken nytta ska jag göra det. Egentligen? Jag gör det ju inte tillräckligt frekvent för att kunna kalla mig bloggare. Är ju lite wannabe på så vis. Jag vill blogga, det är kul. Lika kul är det att kunna kalla sig bloggare, vilket jag inte kan.

Det där med hur man ska kunna titulera sig är lite knivigt. Ibland får man frågan vad man lyssnar på för musik. För min del blir alltid svaret i stil med: "Jag lyssnar på det allra mesta, mycket U2 är det i och för sig, väldigt mycket." Då brukar återkopplingen bli typ "ahh är du ett såntdär äkta U2 fan eller?!" Ni som känner mig vet att jag vill skrika JAAA, jag avgudar U2, that's a fact!

Kruxet är bara att jag är wannabe även här. Jag missade dem på Ullevi av en rad olika anledningar, bittert som tusan. Det faktum gör att jag inte kan kalla mig fan.

Fast å andra sidan kan den snart ettåriga ånger jag känt kring detta intyga att jag faktiskt gillar U2.

Jag vet en tjej som har hånglat med Bono, på riktigt. Fick veta det alldeles nyss.

Ibland är livet orättvist.