Musikalisk ådra? Javisst, åtminstone en trasig!

Ni ska veta att jag inte alltid har varit ett hopplöst fall.

Jag är som bekant lite omusikalisk. Tondöv för att tala klarspråk. Men häromdagen så slog det mig att jag inte alls var det som liten. Jag spelade ju en sjujäkla massa olika instrument och var inte alls så dålig som man skulle kunna tro.

Det började väl när var var fem, typ. Mamma ville att jag och min syster skulle spela piano. Sagt och gjort. Vi började spela piano på Furulundsskolan en gång i veckan, tillsammans pianolärarinnan Jenny. Hon övergav oss dock då hon släppte sin singel "Jag fick något i ögat". Hon blev lite småkänd, var med på nyhetsmorgon och sånt.

Någon gång i samma veva som vår korta pianokarriär ville pappa att jag och min kära syster skulle börja spela gitarr. Han körde oss glatt till Ugglums skola där vi stötte på ingen mindre än Timo Räisänen . Han var himla söt minns jag, men jag är inte gitarrtypen helt enkelt. Han hade väl ändå över gett oss för dendär Håkan Hellström och Her Majesty.

Annat blev det när jag började i kör. Jag sjöng på konsterhuset både en och två gånger, inför en hel hög med pälsklädda damer. Visst, det lät säkert illa. Men det ögonblick när vi gick ner för sprialtrappan till scenen kommer sent att glömmas - vad mycket folk! Jag var jätteliten, typ nio år. Dessutom var publiken stor. Och gammal.

Det instrument jag höll på med längst måste ha varit cello. Det var genom skolan. Jag minns inte så mycket, men det måste ha låtit vidrigt, för när vår lärarinna skulle visa ett stycke någon gång blev jag helt chockad. Kunde en cello låta så vackert?

Detta är inte värt att nämna kanske. Men jag var ganska duktig på att spela trombon. Jag tyckte att det var så roligt att jag önskade mig en trombon i födelsedagspresent. Jag fick en trumpet. Flopp.